Rapport från Elsa Kihlberg, barnbarn till Agneta Håkangård, som under hösten 2019 var i Zambia för att lära känna projektet. Här är hennes ord och bilder om mötet med ett gäng tjejer på Secondary School.
9 oktober
Idag gick jag förbi ett gäng tjejer som stod utanför en mindre byggnad. De såg ut att vara i min ålder. De stod och lagade mat och jag undrade varför de inte gjorde det hemma. Agneta förklarade då att de bodde i byggnaden de stod vid. De går på gymnasiet vid Kakoma och bor för långt ifrån för att gå till lektionerna. Tydligen är de 32 tjejer som bor i byggnaden som är 30 kvadratmeter. De har inga sängar utan ligger på golvet. 30 TJEJER! I ett och samma hus, som är litet dessutom! Jag blev genast intresserad och känner att jag måste prata med dem. Hur klarar dem att bo så många tillsammans? Bråkar dem? Känner dem sig styrka genom att bo så många tjejer ihop? Jag tror de hade velat prata med mig också.
24 oktober
Jag pratade med tjejerna för första gången idag. Det var nervöst, det ska jag säga. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det märktes att de var ännu mer nervösa än jag var när jag kom dit. Mitt ”hello!” bemöttes med lite fnitter och undrande blickar. Det här börjar ju inte jättebra, hann jag tänka och sa det nog till och med högt till Agneta. En av tjejerna kom fram och frågade ”how are you?” Och min nervositet dämpade direkt. I efterhand fick jag lära mig att tjejen som frågade heter Given. Hon var väldigt framåt och var den första som bjöd in mig i deras hus.
Väl inne i huset blev jag förbluffad. Jag visste väl redan att det skulle vara trångt och mörkt men riktigt så risigt som det såg ut hade jag väl inte väntat mig. Utan elektriciteten såg de blåa väggarna inte blåa ut längre, längs med väggarna låg palmblad som skulle fungera som någon slags madrass, i mitten av rummet låg alla resväskor huller om buller. Att 32 tonårstjejer lever där inne tillsammans är för mig helt otänkbart. Jag frågade om de nånsin bråkade med varande men fick ett gemensamt, rungande nej som svar, ”we are a good cooperative” sa Givens kompis, Justina. Trots åldersskillnaderna som stäcker sig mellan 13 och 22 år var det inga problem att samsas om de 30 kvadratmeterna.
För att göra det hela lite mer avslappnat körde jag igång med en ”introduktionsrunda” där vi kunde gå runt rummet och berätta vårt namn, ålder, vart vi kom från, en sak vi gillade och en sak vi ogillade. Mitt namn är Elsa, jag 20 år och kommer från en stor stad i Sverige som heter Malmö, jag gillar rymden och ogillar ormar, började jag. Nkopa njoka sa jag, och fick förklarat min rädsla för ormar på tomboka och bemöttes direkt med många, högljudda skratt. Jag kände mig genast lugnare. Det verkade som en lagom introduktion där alla kunde säga något, även de vars engelska inte är så bra.
Miriam, Esther, Lucy, Dorika, Disi, Tiwone, Angela, Zindawe, Frida. Var och en ställde sig upp, gav mig ett leende och berättade den mest basala faktan om sig själva, medan jag skrev ner den i mitt anteckningsblock. Några gillade netball, andra hatade det. Somliga älskade att sjunga, dansa. En älskade giftermål, två andra avskydde det.
Det gömmer sig så många historier. Trettiotvå stycken, för att vara exakt. Jag vill höra varenda en. Djupt och innerligt. Jag vill höra om deras bästa stunder i livet lika gärna som jag vill höra deras värsta. De vill höra mina. De vill veta om hur min stad ser ut, vad jag och mina vänner pratar om när vi umgås, hur vi dansar i Sverige, vad jag gör efter skolan, vad jag vill bli i framtiden. De vill veta allt om mig och jag allt om dem. Idag var bara en början. Det var en bra början. Jag ler när jag skriver om dem, när jag läser deras namn mitt anteckningsblock, jag vill springa tillbaka till dem och veta ännu mer. Jag vill höra om deras hemligheter. Ännu är det för tidigt och jag måste ha i åtanke att inte alla är så frispråkiga som mig, men framförallt att jag befinner mig i en helt annan kultur där ämnen jag känner mig bekväm att berätta om, är en tabu för dem. Men som Agneta alltid säger här nere ”step by step”. Idag var en början. En bra sådan. Jag blev till och med inbjuden till att dansa med dem imorgon. På Independence Day, dessutom.
25 oktober
Wow. Det var det första och enda jag kunde säga efter jag fick se tjejernas dans.
Jag hade bestämt träff med dem klockan elva i deras hus. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Om jag skulle lära dem en koreografi, eller om dem skulle visa upp deras traditionella dans. Det var högst oklart. Hur som helst, på vägen till tjejernas hus hörde jag bonga-trummor som lät som att de kom därifrån. Jag funderade på att gå tillbaka och hämta mormor eftersom det verkade bli en större grej än jag hade väntat mig. Ju närmre jag kom, desto mer övertygad blev jag på det. Jag såg tjejerna bära in bänkar i huset, att de hade piffat till sig med fina chitenger och att trummorna faktiskt var menad till tjejernas dans. Jag vinkade hastigt till tjejerna och sa ”I’ll be back, Agneta has to see this also!” Och skyndade mig snabbt tillbaka, fick med mig Agneta i ett hast och några minuter senare satt vi på en bänk inne i tjejernas hus.
Det kändes som att sitta i ett nytt hus. Alla ”madrasser” som fanns där igår, alla resväskor och kläder huller om buller låg fint vikta och uppstaplade längs med väggarna. Det märkes långa vägar att de hade förberett sig för vår visit. Kort därefter började två av tjejerna trumma och sjunga. Det var magiskt. En en tjejerna sjöng en melodi och resterande 31 tjejer upprepade i klar stämma. Aldrig har jag sett något liknande. Som om det inte kunde bli bättre kom de dansande tjejerna in på rad och dansade, klappade, sjöng, med ansiktsmålningar.
De traditionella danserna dansas i den östra provinsen. En av danserna används till att ”hela” en sjuk person. Den sjuka personen sitter i mitten av en ring och de andra sjunger och dansar runt. En annan dans är den som tjejer i provinsen får lära sig när de fått sin mens. Då blir tjejen ”inlåst” i huset samtidigt som tjejens släktingar lär henne höftrörelser i syfte att kunna tillfredsställa mannen. Samtidigt som det var en ära att få se danserna, kunde jag inte hjälpa att bli lite nedstämd när jag tänkte på vad de ibland används till. Jag diskuterade med rektorn och hon förklarade att den traditionella dansen som tjejerna lär sig för att tillfredsställa mannen håller på att avvecklas och det gjorde mig lättad.
3 november
Jag tog med mig datorn och visade bilderna jag tog på dem från dansen. De tyckte det var jätteroligt och spännande att få se sig själva. Efter en halvtimme av skratt kunde jag urskilja ”Sweden, photos!” Och förstod att de ville se bilder från Sverige. Jag visade dem bilder på mina vänner, på Malmö och på min familj. Hela tiden upprepade dem ”beautiful!”.
Idag är också sista dagen jag träffar tjejerna. Det känns tråkigt, men jag är så himla glad att jag fick träffa dem. De har lärt mig mycket, och jag hoppas dem uppskattar att träffa mig lika mycket som jag uppskattar att ha fått träffa dem. Jag hoppas innerligt att de kan få uppnå det de helst vill här i livet. Det hoppas jag verkligen.