Rapport från Elsa Kihlberg, barnbarn till Agneta Håkangård, som under hösten 2019 var i Zambia för att lära känna projektet. Här är hennes ord och bilder om mötet med Precious.
När jag sitter och dricker mitt morgonkaffe en onsdagsmorgon i byn får vi besök av Joseph, Patricks yngsta bror. Han vill berätta en nyhet för oss. Det är inte ovanligt att vi får morgonbesök av någon som har något att berätta. Det kan röra sig om allt möjligt. Allt från pengabekymmer till ett nytt tillskott i familjen. Denna gången handlar det om något helt annat. Ett dödsfall. En 16-årig flicka har dött efter att ha genomgått en plågsam förlossning i sitt hem. Istället för att föda på kliniken och på så sätt haft en chans att överleva, vägrade föräldrarna ta hit denna på grund av religiösa skäl.
Jag blev alldeles förkrossad av nyheterna. Så ung. Så liten. Så onödigt. Det går inte att med ord beskriva den fruktansvärda och onödiga tortyr som den lilla flickan gick igenom. Nuförtiden händer det extremt sällan att kvinnorna i Kakoma väljer att föda hemma. Istället föder de i kliniken som finns vid ZASP och får en säker förlossning och en bra, omtänksam vård. Det är speciellt en kvinna som står bakom den outtröttliga vård i kliniken. Precious heter hon. Jag fick äran att spendera en dag med henne och fick höra om hennes bakgrund, vad det innebär att jobba på kliniken och hur hon är en stor del i att stärka kvinnohälsan i runt om i området.
Precious är i grund och botten undersköterska. Hon sponsrades av ett svenskt par genom ZASP så att hon kunde slutföra sin utbildning. Hon har jobbat som undersköterska på kliniken sedan 2015, men när hon berättar om de uppgifter hon kan ha under en dag, slår det mig att hennes jobbtitel egentligen är något annat. Ena dagen kan hon massvaccinera ute på byskolor. Andra dagen kan hon ha hand om ett par förlossningar alldeles ensam. Just förlossningarna är Precious favoritdel av jobbet. Varför det, undrar jag, även fast jag nog också hade tyckt det, och hon förklarar då att hon känner sig väldigt viktig när hon är med under en förlossning. Som nämnt ovan, är det inte sällan som hon är ensam under en förlossning. Då har hon allt ansvar. Eftersom hon också är den enda kvinnan som jobbar på kliniken, och de gravida kvinnorna gärna vill ha kvinnligt stöd vid sin sida under förlossningen, är Precious den enda som finns nära.
Jag blir chockad och fryser till litegrann. Jobbar du ensam under en förlossning, frågar jag och Precious blir lite förvånad över hur chockad jag ser ut och skrattar till. Ja, säger hon, det händer rätt så ofta. Hon förstår nog inte riktigt varför jag blir så pass förvånad och det blir väl inte bättre när hon försöker lugna ner mig med att förklara ”skulle barnet fastna på något vis är det klart att jag kallar på förstärkning”.
När Precious visar mig runt i de tre rum som finns i kliniken berättar hon vad de olika rummen fyller för funktion. Ett av rummen fungerar både som vaccinationsrum och provtagningsrum men även som ett omklädningsrum. Ett annat fungerar som väntrum men även som förvaring för vaccinen. Så blir det när man har ett begränsat utrymme och 6000 patienter, säger hon, men att det det fungerar mer bra ändå.
Mest slående blir det när jag stiger in i förlossningsrummet. En vilosäng, förlossningsbädd, ett halvskaskigt vitrinskåp, och några lådor är det enda som fyller rummet. Det ser inte mycket ut för världen, men ändå är det på just denna plats som det tillkommer nytt liv, varje dag. Förlossningsbädden är svart och inte så märkvärdig alls. Ändå säger den så mycket. Vid huvudänden har madrassen rivits upp efter att många kvinnor gnuggat sitt huvud där av smärta. Det är lite läskigt men så väldigt fascinerande, tycker jag och tar en bild.
Vi promenerar vidare runt kliniken och Precious leder mig in i ett rum på baksidan. Vi stiger då in i rummet där de nyblivna mammorna stannar ett par dagar efter förlossningen. Just då satt där en mamma. Med sig hade hon sina närmsta kvinnliga släktingar som stöttade och hjälpte till. Den nyblivna mamman satt på sin säng som var bäddad med svarta avfallspåsar och en filt. Jag frågade försiktigt om jag fick ta en bild på henne och hon ställde snällt upp. En av hennes släktingar förklarade att mamman ville att barnet skulle vara med i bilden. Jag hade inte fått syn på bebisen innan jag tog bilden. Bakom två tjocka filtar och under en yllemössa gömde sig ett änglalikt bebisansikte. Och då brast det för mig. Det blev för mycket. De var så vackra och jag fylldes med kärlekskänslor. Samtidigt kröp bilden av den 16-åriga flickan som mist sitt barn strax efter förlossningen och sedan sitt eget liv fram. Mina ögon var så tårfyllda att jag inte kunde se i sökaren vad jag tog för bilder. Det var så mycket intryck på en och samma gång och jag var glad som fick dela ett sådant ögonblick med dem samtidigt som jag blev förkrossad att jag som priviligerad kommer hit och tar lite bilder samtidigt som andra flickor, yngre jag själv, förlorar sina liv på grund av en onödigt osäker förlossning.
Mitt möte med Precious är något av de starkaste minnen jag kommer ta med mig från resan. Hon är en av de mest inspirerande kvinnorna jag träffat någonsin. Hennes mod och outröttliga kämparglöd för andra kvinnor gör mig så alldeles varm i själen. Det går nog inte att beskriva vilken viktig roll hon spelar för kvinnornas hälsa i byn. Men att hon kan jobba flera dygn i sträck utan mer än några timmars uppehåll åt gången säger nog en hel del. Precis innan jag ska gå säger jag till henne att jag beundrade henne för att hon är en sådan stark kvinna som gör allt i sin makt för att stärka andra kvinnor i byn. Hon svarade ”What else can I do? This is what I was meant to do”. Och det är väl just det. Hon är menad att göra detta. Och hon gör det så väldigt bra.